ippon

Hej du. Har länge velat skriva detta brev, men det har känts lite fånigt när jag vet att du inte blir mer medveten om situationen bara för att jag skriver ner det i ett word-dokument, men det känns bra för mig att göra det. Och en dag blir du gammal nog att förstå, och om detta brev då finns kvar så kan det kanske ha något värde för dig att förstå oss och hur vårat liv såg ut när vi väntade dig, vårat första och efterlängtade barn.

Jag är 22 år, senare i år 23 och Camilla nyfyllda 21. Antingen kommer du tycka att vi var superhäftiga som vågade gå vår egen väg och skaffa barn när vi ville det, eller kommer du anse att vi var helt tragiska som inte levde ut ungdomen längre. Men detta är vårt val, och det är verkligen inte många gånger som jag har tvivlat på vårt beslut. Vi längtar verkligen efter dig och är redo för omställningen.  Faktum är att vi ser den låga åldern som en fördel när det kommer till våra chanser att ge dig en bra och kul uppväxt. Och förhoppningsvis kommer vi förstå dig bättre när du väl blir tonåring och bångstyrig.
För att beskriva våran livssituation närmare så jobbar vi idag bägge två på samma företag, jag som fönsterputsare och Camilla som städerska. Varannan dag känns det helt ok, medans det känns bedrövligt att gå till jobbet den andra halvan av veckans dagar. Men Camilla kan snart se slutet då hon om bara tre månader ska gå hemma med dig, och när erat år tillsammans hemma är över och jag ska ta över föräldraledigheten så ska hon studera vidare till lärare ser det ut som. Jag har också en strävan att ta mig ifrån min anställning och börja driva eget företag, men det är mycket som måste klaffa först, vi får se om möjligheterna finns om två år kanske.

I övermorgon ska vi på föräldrautbildning för första gången, ett av tre stycken 4 timmar långa möten. Där ska jag få träffa ett gäng andra blivande pappor. Hoppas att det finns någon eller några som är under 25, kommer känna mig väldigt felplacerad annars. Vill inte sitta och bli dömd pga. min låga ålder av ett gäng äldre och rikare blivande föräldrar. Inte för att jag skulle ta åt mig, skulle snarare anstränga mig än hårdare för att bevisa motsatsen, men det är alltid tråkigt att känna sig dömd på förhand och tvingas vara bättre än alla andra för att bli lika respekterad. Det räcker bra med att känna osäkerheten inombords angående vilka vänner som verkligen menade det från hjärtat när de gratulerade då vi berättade om att vi väntar dig, och vilka som i själva verket snackar småskit om det hela bakom ryggen på oss. Skulle kännas väldigt orättvist om det visade sig att vissa snackar illa och dömande om oss och graviditeten, då vi själva inte för fem öre dömer de som inte vill ha barn än. Alla är vi olika och fattar olika beslut,  vi måste bara lära oss att acceptera och respektera våra olikheter. Men när tankarna om eventuella judaskyssar bland vänner och bekanta dyker upp så slår jag bort dem med vetskapen om att du inte kommer se min låga ålder, min sämre (om än inte dåliga) ekonomiska situation jämfört med de flesta andra föräldrar, mitt lågt ansedda yrke etc. Nej, du kommer bara att se Pappa, och med det en förebild och trygghet i ditt liv får jag hoppas och tro. Inte fönsterputsaren, bara Pappa. Då får andra tycka och tro som de vill, din tilltro och kärlek kommer räcka och bli över för att jag ska kunna gå omkring stolt och glad över att vi valde att skaffa dig. En son eller dotter, vad du nu än är. Vårat barn.

Vi flyttade för ett drygt år sen ifrån våra hjärtans stad Kalmar till Barnarp, en mil utanför Jönköping. Flytten genomförde vi mycket för att ta ett steg vidare i livet, uppleva nya platser och utvecklas som människor. Och lägenheten valde vi med dig i åtanke. De som vi köpte den av hade två små barn och hela området är otroligt barnvänligt. Det är faktiskt i ditt blivande rum som jag sitter och skriver just nu. Väggarna är tapetserade med blå bas och på det sitter det en board med en massa gosedjur på. Det är inte vi som har gjort det för att förbereda för dig, utan vi har varit lata och behållit de tapeterna som de föregående ägarna hade valt. Fast även om de är i fint skick och gjorda för barnrum så vill jag nog ändå helst byta ut dem. De stackars gosedjuren har igenlappade hål överallt, det ser ut som att någon har skjutit dem faktiskt och är mer otäcka än mysiga när man börjat lägga märke till det! Men det får bli när vi är färdiga med våra andra projekt i lägenheten, vi försöker göra den helt klar innan du kommer till världen, du lär nog inte ge oss tid eller lust till att ägna åt renoveringsprojekt när vi kan ha mycket roligare tillsammans istället.

Just det, vi köpte dina första kläder här om veckan. Vi köpte både ekologiska och rättvisemärkta kläder, till 90 % av symbolvärde- vi vill att du får symbolisera vad som är bra och fint i världen. Vi försökte dessutom att välja så könsneutrala kläder som möjligt, vi vill absolut inte fostra dig in i en könsroll, det finns allt för många som gör det.
Det som jag nästan ser allra mest fram emot med att ha barn är att få plocka ner gitarren från väggen och sitta och sjunga ihop. Jag ser också fram emot att få spela alla de gamla roliga spelen som vi själva hade när vi gick på dagis och som man fortfarande kan minnas och sakna. Nu får vi en ursäkt till att spela dem igen! Det ligger i och för sig några år framåt i tiden, men jag ser ändå redan väldigt mycket fram emot den perioden. Även det första året ska bli fantastiskt- ser fram emot en massa promenader med Camilla, dig och barnvagnen (som ska vara färdig för leverans om några veckor) och bara att pyssla om dig i största allmänhet. Kommer vara kul att alltid ha något att göra, finns inget tråkigare än att sitta totalt sysslolös. Sen ska det naturligtvis bli väldigt intressant att se vilka drag du ärver av vem, både psykologiska och fysiska.

Jag längtar så otroligt mycket efter dig. Vet inte hur många gånger som vi har gått igenom listan på vad vi behöver köpa och fixa inför din födsel, hur många gånger man har läst om samma saker om och om igen i diverse barnböcker och hemsidor, och hur många gånger man redan nu har tagit fram dina första kläder och tittat på dem och föreställt sig hur du kommer att se ut med dem på. Du har förövrigt gjort det mycket lättare för mig att föreställa mig dig de sista två veckorna, då du har börjat sparka så hårt och mycket att jag med lätthet både kan se och känna det. Det är verkligen en otrolig känsla, man känner att man får en slags kontakt med dig som tidigare inte varit möjlig. När du sparkar mig på kinden när jag ligger och vilar huvudet mot Camillas runda, fina mage på soffan så blir du plötsligt så oerhört mycket mer verklig. Du ligger verkligen där inne och lever och växer! Idag när Camilla var hos barnmorskan (jag kunde inte följa med, har för mycket att göra på jobbet tyvärr) så hade du sparkat en massa när hon skulle lyssna på ditt hjärta. Hon sa att du är en väldigt livlig liten krabat, något som jag själv finner roligt och lovande! Jag gillar superenergiska och gärna lite småbusiga ungar, de är charmiga! Det var faktiskt likadant när vi var på ultraljudet, då rörde du dig också så mycket att barnmorskan hade svårt att lyckas ta en bra bild på dig. Fortsätt så, du underhåller och väcker förhoppningar om många busigheter och upptåg i framtiden!

Jag hoppas och tror att vi kommer ha fantastiskt kul ihop, och att vi kan ge dig vad förutsättningar som behövs för att du ska få ett underbart liv. Vi ses i September!