ippon

Har precis lagt in en massa bilder på Adam från digitalkameran, namngivit och sorterat dem och kände att jag då kunde passa på att skriva om det nya livet och hur dagarna ser ut.
Första veckan verkligen sprang iväg- Återbesök på BB-hemvård, hembesök av BVC, besök av farmor, farfar & farbror, samt senare i veckan även av mormor & morfar. Hade inte riktigt tid varken att lära känna Adam eller ens njuta av stunden, blev lite väl mycket på en och samma gång. Andra veckan däremot var jättebra, vi har gjort det som alla andra nyblivna föräldrar gör- Går promenader, äter mat som går snabbt att laga till, sover länge men med många avbrott, byter blöjor (det är inte direkt tre blöjor/dag som går åt...) och ligger väldigt mycket på soffan med Adam på någon av oss. Och de stunderna när han väl sover själv, utan att vi behöver hålla om honom eller nåt, ja då springer man ändå in på hans rum stup i kvarten och kollar till så han andas, inte är för varm och alla andra småsaker som man egentligen inte behöver oroa sig över.



Han är ganska krävande pojken, han verkligen avskyr att vara ensam, så lägger man honom i sin egna säng efter att han somnat på en själv så vaknar han inte sällan inom fem minuter och skriker då tills han får kroppskontakt igen. Barnmorskan från BVC beskrev honom som "mammig, tuttig, värmesökande och intensiv"! Men mammigheten har faktiskt släppt märkbart sista dagarna, nu kan jag trösta honom riktigt bra jag med.
Vi har nu dessutom lärt känna honom så pass att vi vet nästan exakt hur hans dygnsrytm ser ut. Så nu vet man att fr.o.m 21 på kvällen och fram till 00-01 på natten så är det intensivt tröstande av skrikande barn som gäller, mitt i TV-primetime naturligtvis. Såhär brukar det se ut då:



Men vi ska inte klaga, han sover superbra på nätterna sen så vi får faktiskt sova oförskämt bra för att ha en två-veckors bebis hemma.
På det stora hela så har det varit ungefär som jag förväntade mig att få barn- krävande, kul och utvecklande. Däremot hade jag inte förväntat mig riktigt att ett ledset barn kunde vara så FULLKOMLIGT omöjligt att trösta, och det vid samma tid varje dag. Att barn skriker var väl ingen nyhet, men man inbillade sig att man alltid kunde göra något åt det. Istället är det bara till att lära sig acceptera maktlösheten som man varje dag för smaka på. Och faktum är att man redan nu har fått ett märkbart större tålamod, och allt mer sällan blir sådär superstressad när han skriker som mest.

Har fått oförskämt mycket fina kläder från familj och vänner också, som vi vill tacka för en extra gång, vilka det nu än är som läser denna så sporadiskt uppdaterade blogg... Tack igen som sagt!
Avslutar med en bild från ett av de sällsynta tillfällena då han är vaken utan att skrika, då han bara ligger och intensivt tittar och känner på allt möjligt (favoriten att titta på är en golvlampa vi har i vardagsrummet..). Det är de absolut bästa tillfällena hittills, då kan man bara ligga bredvid och titta på hans granskande blick ett bra tag!


Den synen gör allt slit värt mödan.